Mina inre demoner har fått tuppjuck

Jag är faktiskt lite förvånad att dom inte kommit tidigare, men jag är väl tuffare än man tror, eller dum helt enkelt.
Men nu ska jag berätta sanningen, och förlåt om jag sårar någon, men kanske skriver jag om detta pga att ni sårat mig i många år...
I många många år har jag känt mig trampad på och glömd, känt enormt svek från olika håll, vilket gjort att jag idag låser in mig själv och inte alltid kan klara av min vardag.
Sedan min pappa dog, så har jag haft lite tvingad kontakt med hans sida av släkten, säger inte att jag inte älskar dom , men bygga ett släkt förhållande på något som inte fanns innan är omöjligt, min pappa fanns inte för mig, under hela min uppväxt, vi sågs 1 gång om året till jul, hos farmor och farfar i stort sätt, när jag var 13 år försökte soc tvinga oss skaffa en kontakt, som blev totalt fel, vi gick på bio satt tysta och prata aldrig.
Men när jag var 17 år, ringde jag pappa och sa, nä nu försöker vi, och det fungera jätte bra, jag fick ställa alla konstiga frågor man som barn vill veta och han svarade så ärligt han bara kunde, han kanske inte vann sin pappa roll, men han vann min stora kärlek och respekt och vi vart bra vänner, jag fick fylla ett pussel som varit svårt lösa för mig i många år.
Men så dog han, hans alkohol beroende tog honom tillslut, trots många försök sluta.
Men pusslet saknade en stor bit, något folk tar förgivet man gör.
Jag vet allvarligt inte hur det är att ha en pappa att bråka med och som sedan kramar om en och säger jag älskar dig, jag önska så att vi hade gjort det 1 gång iallafall.
Jag pratade med pappa en vecka innan han hittades och hörde då att allt inte var som det ska, så jag ringde till farfar och skvallra pga av oro.
Efter pappas död så berättade farmor att han var arg på mig att jag berätta.
Så i många år, så gick jag och nojja på detta och undra hur vi hade löst detta om han vart i livet.Hade han någonsin förlåtit mig? och hur?
Jag har också tre systrar på pappas sida.
Dom 2 yngsta fick vi aldrig träffa när dom var yngre, vilket gjort det är svårt ha en relation nu, kan inte skylla dom för något, det är helt enkelt pappas fel.
Min stora syster och jag har inte heller haft den bästa kontakten, och även där pappas fel, men tack vare våra mammor så fick vi träffas en del som små.
Men många sår byggdes när pappa dog mellan oss, varför vet jag inte, kanske pga av att jag vart sjuk och gömde mig, men min smärta finns där, och jag har haft svårt fatta hur jag ska ta den.
Farmor och farfar är med ett svek, varför ville dom inte träffa oss mer?
Varför ska vi ses och höras mer nu, för pappa är död?
Varje gång jag är där så känns det som främmande människor, som jag ska dela hela mitt liv med på 1 timme som jag delar med flera andra som också har ett års historia berätta.
Så sista åren så slutade jag åka dit, och nu får jag ångest över jag struntat i det, men ändå skönt slippa ha denna falska kontakt, varför ödsla tid på någon som inte bryr sig dom andra dagarna i mitt liv.
Och hur ska dom förstå hur jag egentligen mår, vad jag klarar av på denna lilla lilla stund?
Sedan har vi min styvfar och hans släkt, min styvfar var den som gav mig allt under min uppväxt, på gott och ont, men han gjorde det en pappa ska göra, utan göra skillnad på mina 2 små syskon som var hans äkta barn, han även bad om få adoptera mig, för han var orolig för testament och att jag inte skulle få ta lika stor del som dom 2 andra, men jag ville inte, för då skulle mina syskon på pappas sida inte vara mina syskon och jag tyckte att mina småsyskon på mammas sida har rätten till det arvet iallafall, pengar har inte det värdet för mig, då är det bättre han ger mig en sak att minnas honom för.
Och jag skulle då få arv av min riktiga pappa, vilket jag också fick.
Tyckte att våran kärlek var stark nog iallafall.
Men så vart jag 17 år och en jul så firade vi hos min styvfars brors familjs hus, Vi alla var där, och jag mådde bra, jag kände mig som en del av dom, dom hade alltid öppnat dörr och hjärta för mig, och jag minns ingen annan släkt heller, dom har ju vart runt mig sedan jag föddes i stort sätt,styvfarmor hade ring min farmor och skällt på henne, och sagt i stort sätt, att hon tar över, pga av hur dom behandlar mig,Men denna jul satte sina spår, jag hade då suttit på ungdomshem och var glad få träffa alla igen.
Så var det dags öppna julklapparna.
Styv farfar höll ett tal om att alla barnbarn skulle få tusen kronor var, för att ingen orättvisa skulle komma osv.
Sedan dela han ut kuvert till alla utom MIG!
Jag fick en ljusstake på en meter som kanske kosta högst 200 kr.
Jag kände mig så dum, om han nu inte ville jag skulle ha, kunde han inte ge dom när jag inte såg, eller sagt till mina föräldrar så dom kunde lagt pengarna åt honom?
Varför betyder jag ingenting nu?
Vet min styvfar tog detta hårt och jag fick pengarna av honom, men hade han ej behövt, sveket i hjärtat var redan förstört.
Efter denna jul har jag inte vart vatten värd i den släkten.
Har inte hört i från dom alls, inga inbjudningar till varken jul, bröllop, dop, eller släkt träffar.
På min mammas 50 års fest för något år sedan, så skulle jag och min sambo åka hämta min styvfar till festen, så jag ringde honom i köket och sa sedan till min sambo, du kan åka hämta pappa nu, då säger min styvfars brorsfru, pappa? du menar väl Micke?
Shit vad ledsen jag vart.
Hon sa det på ett sätt som om jag var dum i huvudet, men han är ju min pappa, det var ju han som tjata på mig om borsta tänderna och gå till skolan, hjälpte mig med läxor och gav mig veckopeng.
Men jag sa inget, men var bra ledsen hela kvällen.
Min styvfar ringer inte heller längre och mamma tjatar om , att det gör han inte till dom andra heller, och att han är min pappa blabla, men så i år läste jag på facebook, släkt träff på gotland, japp som dom brukar ha, och det gällde bara dom som var på pappas sida av släkten, så min bror och syster och alla andra var där, men jag fick som vanligt inte ens en inbjudan.
Det största såret i det hela är att min styvfar inte begär att jag ska vara där, om han nu är så mycket min pappa, så får han väl visa det, så jag älskar honom för vad han gjort för mig, hela min uppväxt, han har varit dunder, men hans pappa roll, är så gott som död hos mig.
Sedan min killes familj, hans föräldrar har alltid hatat mig utan att egentligen känna mig, gör han något fel, är det mitt fel, trots miljoner bevis, och alla år har jag åkt på släkt grejer där och försökt hålla god min och visa mina bästa sidor och allt har varit så bra så, men sedan får man höra bakom ryggen, hur hemsk jag är. Min kille även lämna dom en jul pga av deras skit prat.
14 år tillsammans, måste ju iallafall betyda att vi älskar varandra inte sant? så varför kan inte folk bara acceptera vårat beslut, så länge vi inte mår dåligt av det?
Så skrev jag på facebook " Jag träffade en tuff snubbe i baren för 14 år sedan , nu är han förvandlad, han rösta på Lasse Stefans i melodifestivalen och nu sa han att han vill testa lång golf, så nu undrar jag om garantin gått ut???"
vilket alla som känner oss borde fatta är ett skämt, vi skojar alltid med varandra och det är lite det som hållt vårat förhållande i liv.
Och Örjan såg när jag skrev det.
Men så kom jag hem från jobbet efter dålig sömn och stress och mådde ej så bra psykiskt, och läste en kommentar från hans mamma, synd han träffa fel tjej, jag vart så sjukt ledsen, tårarna bara spruta, varför varför ska dom hela tiden trycka ner mig, måste dom berätta så vad dom känner och varför öppet inför alla mina vänner och släktingar??
Min kille tänkte ringa skälla ut dom, men jag sa, skit i det, vad gör det för skillnad, dom lär ju inte gilla mig bättre för det, bättre ni har en relation, men jag vill aldrig mer träffa dom helst, och det fatta han, så nu gör jag allt för att undervika dom.
Sedan har jag fått massa förfrågningar om klassträff, eller ses från mina gamla högstadiet kompisar, om man nu kan kalla dom det???
I 8an hamnade jag på hem, redan från 7an hade jag problem med min hem situation och hade då börjat med soc och hela svängen, jag hamnade i ett gäng i årsta och rymde hemifrån och bodde hos en kille som var 18 år och hade eget boende under tiden jag rymde, under denna tid vart jag våldtagen i hans kök av honom och en kille till på en fest, alltså massa vitnen, men jag mådde piss, hade ingenstans vända mig, min familj var ju inte så stabil och jag skämdes, så jag bodde där ett tag till,utan att anmäla, jag dränkte mina sorger i alkohol och droger i stället.En tjej som viste om detta tvinga mig till gyn och hjälpte mig så, men då senare och sa hela tiden jag inte fick berätta om våldtäkten för dom, vilket jag inte gjorde, tiden gick och jag hamnade på hem, låst avdelning, där dom tvinga mig anmäla händelsen, vilket jag då gjorde, men ingen av alla vittnen berättade sanningen, så anmälan las ner, så när jag kom hem, vart jag hotat och mycket annat, under den perioden jag skulle bli hel igen.
En av mina bästa vänninor under denna period, berättade att hon vart på fest där efter och då hade dom lagt en hög med mina grejer på golvet, spottat på dom och tagit med en tång, och hon hade deltagit, för hon kände sig tvingad.
sedan beätta hon att en kille som ej var aktiv i våldtäkten, hade i stort sätt bett dessa killar göra detta emot mig för jag inte haft sex med honom, och att han höll vakt, och denna kille hade jag haft som stöd när jag satt på hemmet och alltid haft en bror kärlek till, så gjorde enormt ont, men jag vågade aldrig säga hur jag kände, hur svikt jag kände mig, så i alla år har jag gått och mått piss över detta.
Jag fattar inte ens att hon gick dit, hur kunde hon vilja festa med dom som hade sårat hennes vän så? och sedan ställa upp på något sådant?
Jag har dessa människor på min facebbok idag, vet faktiskt inte varför, kanske jag är en själv plågare, men jag hade önskat att dom iallafall kunde säga förlåt jag var tonårig och rädd, hoppas du kan förlåta mig.
Men ingen, absolut ingen har sagt ett ord om detta, och alla viste, några till och med hade roliga skämt om detta i klassen.
Alla i hela årsta viste, men ingen gjorde något.
Men tjejen som följde mig till gyn, vart själv våldtagen av en av killarna senare, så kanske gud straffa en iallafall.
För hon vittnade även hon nej, har aldrig hänt.
Så vist några kan jag träffa idag och förlåta, men kommer nog alltid känna ett svek från dom alla, varför fråga ingen av er hur jag mådde? varför hörde så få av sig när jag satt på hem? jag var ju tydligen bra då jag var i plugget och även efter skolan.
Så någon klassträff pallar jag bara inte med, flera svek på samma ställe.
Så jag det bara kokar i mig nu, jag har fått nog, jag tänker inte vara tyst längre.
Jag behöver bara dom runt mig, som älskar mig för den jag är, finns där då jag behöver och inte ställer konstiga krav, för att få finnas i mitt liv, måste man också visa man vill det, och då lovar jag att jag ska visa det tillbaks.
Vill också passa på ge den största kramen av dom alla till mitt största stöd inom familjen, som jag kan berätta allt för, som jag kan ringa dygnet runt och som alltid ställer upp i vått och tort och som jag aldrig behöver skämas för, min äslkade moster Bettan♥ och nu har jag även fått en bättre kontakt med min kusin Jennifer och hon har verkligen ärvt samma underbara personlighet, tack för ni finns

Gott nytt år

Ja vi avslutade verkligen år 2010 med en massa på en gång, ekonomiskt jobbigt, har sjukt mycket räkningar, vattenskada i kök, slita upp golvet den 25 dec , slangen till diskmaskinen var av.
Örjan krocka bilen, inget allvarligt hände, men iallafall ORKA!!
Och i allt detta jobba.
Jag har varit sjukt trött och känt mig dålig, somnat så fort jag fått chansen.
Tänkte jippi nytt år, med tur?????
Börja dagen med missfall:/ förklarar varför man vart så trött.
Men i allt detta en mysig jul och en trevligt nyårsafton som vi firade med våra kära grannar.
Falcon låg åt ben kl tolv och brydde sig inte ett skit haha, han är rätt skön, våran vovve;)
Nä nu ska vi lägga oss slappa på soffan efter vi lagat lite mat.
KRAM gott nytt år, hoppas detta år ger mer tur, och att ni får ett toppen år:)